Vistt är det något skumt i solsystemet IV

Framför det trista upprepandet hamnar jag då och då i tron att detta borde ta slut någon gång, att något nytt är på väg. Detta kan inte hålla på så för evigt. Att utrota cancer utan att inte ens ha börjat utrota prostitutionen, barnhandel, hunger, osv. är helt löjligt. Undrar om inte tiden har börjat mogna för en ny art. Det borde redan finnas tillräckligt med förutsättningar för en sådan. Förresten finns det ingen valmöjlighet. Man kan förbättra en bil, en hund, en människa men vi förblir människor efteråt, hunden hund och bilen bil. Och det visar tydligt vår tros stora kapacitet, som kom så långt till att tro att vi kan bli en bättre art. Frågan är vår någonstans spåras och bearbetas de där känslorna, eller känslan, misstanken om att människan redan har dött ut, som lejon, schimpanser, dinosaurier? Är inte det en förutsättning för en ny art? Självklart, problemet är att den säkert kommer att ha svårt att etablera sig på jorden. För det första, det finns inga lediga platser på jorden att ta sig till, den är full av gränser och flaggor. För det andra, människan kommer att göra allt möjligt för att behålla sin tro och sina privilegier. Kan man tänka sig en ny varelse, med likheter med oss och aporna, i mindre format, miljövänlig, kanske vegetarian eller insektätande (myggor, hoppas det!) som t ex skulle gråta om någon annan gråter i antipoden eller som kommenterar din frisyr och hur viktig var din roll på jorden? Det är klart att om man utrotar människans alla missbruk och brister så förvandlas människan till en annan varelse högre upp i skalan.

Enligt ordboken... II - Solen och Jorden

Visst är det något skumt i solsystemet III

Vad vet vi om Gud, till exempel? Ingenting. Ett långt tråkigt trams från A till Z. Vad vet vi om vetenskapen? Inte mycket mer heller. Men vi tror att den är ”jätte bra”, och att så småningom kommer den att utrota cancer och att låta oss semestra i närmsta svarta hål. Alltså vi vet ingenting, vi tror, och ännu värre så tror vi på det någon annan, någon sort evig globaliserad konsult, har sagt, säger och kommer att säga.
Varför ska man tro på Gud när Han inte ger några klara signaler, eller på vetenskapen när den inte löser de stora mänskliga problemen och dessutom ställer upp mot själva arten, eller på själva människan som art som upprepar och fortplantar sig likadant med samma grundläggande brister? Hur kan man stå ut dag efter dag, millennium efter millennium, med ett sådant handlande? Vi tror, helt enkelt! Och att det har blivit bättre och att det kommer att bli ännu bättre i framtiden tack vare framtidens magiska förbättringsegenskap.

Enligt ordboken...

Visst är det något skumt i solsystemet II

Vi människor är i stort sett troende varelser, vi tror mer och vet mindre än vad vi kan tro eller veta. Och det verkar logisk, om man inte vet, vad gör man då? Innerst inne tror vi som norm. Man skulle kunna säga att vårt själsliga liv ser ut som ett isberg. Delen under vatten, den största, det är tron, inklusive min, delen uppe i luften, den minsta, det är vetandet. Och så det oberörda hela på drift i havet, mot ingen vet vart någonstans, varenda en ridande i sitt sista ord och tron, heliga eller vetenskapliga, i tron att kanske människan uppstod för att åstadkomma något stort som art. Men bortom mat, vila, sömn och sex så finns det bara tron bland oss och tomt prat.