Apropå en..., nej, två skor

Om Al-Zaidi är en hjälte då är jag också en sådan ++ : idag kastade jag mina gamla skor och dessutom fick träff/ mål i soptunnan. Men på riktigt nu, om han slängde en sko då visar det bara att han inte kunde kontrollera sin vrede och tog till våld. Man kan inte protestera mot våld med våld. Är inte detta handlande skrattretande motsägelsefullt? En sko för en riktig idé, eller en riktig och originell fråga, hel utanför de vanliga gamla visor och som ett nytt ljus i mörkret… Gode gud, bara en sko blev det och dessutom med ett håll i sulan säkerligen
Om man rättfärdigar denna ociviliserade handling legitimerar man likadant beteende hos alla de som på nåt sätt känner sig kränkta av någon. Inser man inte hur kontraproduktivt detta agerande blir? Det begränsar andra journalisters möjlighet att i framtiden ställa makthavare mot väggen, om man någon gång gjorde det, självklart. Det öppnar en dörr med ytterligare våldsamheter runt hörnet. Muntazer al-Zaidi har sänkt ribban. Han borde ha ”arbetat hemma” den dag.
Men samtidigt, och det är vitsen på det hela, visar inte Al-Zaidis handling att det faktiskt skett en förändring i Irak? Att nu får irakiska medborgarna uttala sina åsikter och leka rebell ?
Vad hade hänt om han kastat sina skor på Saddam? Hade han överhuvudtaget kastat sina skor på Saddam? Nej! Tyvärr kastades skorna utifrån och på riktigt. Då befriades Irak. Tusentals liv och skor vilar där för alltid. Tack vare det blomstrar ett ny fritt land och tråkigt nog chansen att få kasta skorna och döda på varandra i samma profets namn!
Det känns för hårt. Jag skrev till Tomten att jag önskade mig att Han tappade ett par tjocka feta stövlar på de otacksamma blinda och våldsamma överlevande dinosaurier under Hans kommande resor världens runt!

God Jul och Gått Nytt År!

Månens Paradox II

Trots att månen roterar vänder Hon alltid

samma sida mot jorden.

Astronomerna kallar fenomenet

för bunden rotation. Härmed visar jag

förklaringen på ett grafiskt sätt.

Visst är det något skumt i solsystemet VII

Tanken från början har varit, tror jag, att visa hur otroligt troende vi är på allt som kommer stämplat med heliga och vetenskapliga stämplar. Tron på solsystemet är ett uppväckande exempel. Det är viss något skumt i solsystemet. Det visar och bevisar hur lättlurade är vi, alltid beredda att lyssna och tro på vad som helst. Alla tror på det och det trots att ingen skulle kunna lägga fram något bevis för det de påstår och tror. Av vilken anledning t.ex. skulle jorden och planeterna snurra runt solen? Egentligen finns det ingen, de är stora och starka noga för att förflytta sig fria igenom det rum de lämnar efter sig varandra. Men frågar man om det då återigen tar gravitationen kommando och allt slutar där det började. Så jag blir inte förvånad att vi sätter solen i mitten med hjälp av Newtons äpplen, det är sättet, tror jag, att rättfärdiga sig själva: vi också dansar i andras takt som en planet! Egentligen är vi likt planeterna, vasaller, som med vår dåliga tilltro till oss själva överlåter vårt öde till alla möjliga högre makter för att hållas fast och i rörelse fullproppad av tro fast utan någon egen vilja. Trots allt, en sak är sann, tron skapar mirakel och flyttar (is) bergen. I den jätte pyttelilla del av maskineriet där vi befinner oss och driver fram är vi människor, helt enkel geniala.

En förklaring eller ett skämt? II

Visst är det något skumt i solsystemet VI

Idag gäller Kopernikus och hans system och vi tror på det med slutna ögon och dyrkar den heliga solen såsom vi en gång gjorde med den heliga jorden. Dessutom var han förföljd av inkvisitionen för sina idéer vilket definitivt cementerar hans talang och systemet i våra huvuden. Är man förföljd då är man trovärdig. Men hade Ptolemaios fel? Egentligen spelar det ingen roll om det är det ena eller det andra som är centrum, det påverkar inte vårt dagliga liv och hur som helst kommer solen att dyka upp varje morgon, vare sig det regnar eller inte.

Om månen blir det nya centrumet imorgon, då hoppar vi konsekvent på den nya tron utan att bekymra oss för mycket om det: det blir vetenskapligt igen. Vem skulle ha trott det! Och sannolikheter kommer att bli likadana: om någon då ifrågasätter den nya tron och man inte riktigt vet svaret, då kommer man att hänvisa splittraren till de sakkunniga som bestämde det, och att skratta igen, självklart. Alltså, inget nytt. Vi gör redan det som vi redan har gjort förut för tusentals år tillbaka och kommer att göra det återigen i framtiden. Så är vi människorna, vid kunskap eller okunskap. Vi tror bara.


Vi är fundamentalt troende varelser, att veta är inget stort mål i livet, bara det minsta möjliga blir tillräckligt för att överleva och få vara i fred i vårt territorium. Men man ska inte tro, vilket jag vet, att de som tros veta och platsar på isbergets synliga del, högutbildade och vetenskapare, vet mer än vi. Nej, absolut, de också har fastnat på sina platser och blivit lika blinda för helheten som alla andra troende. De också kan bara sin del, lika väl som vi. Inklusive de superintelligenta som då och då dyker upp på tidningarna med IQ 300 plus, eller de som manipulerar i vårt arv efter förbättringar. Hur kan en nolla skapa en etta, eller en apa en människa, eller en människa sin avlösare? Förresten vad är meningen med att tro mindre och veta mer, kan man sin del i det hela då kan man lägga sig där och mata maskineriet för all evighet.

En förklaring eller ett skämt?

Visst är det något skumt i solsystemet V

Ett exempel på vår tros stora kraft är det berömda solsystemet. Vi tror på det, vi repeterar och upprepar det som vi för länge sedan lärde oss i skolan av en person som i sin tur inte hade en aning om det utan bara trodde på det i saknaden av fantasi och intresse. Är det sant, är det så ute i verkligheten eller bara en konvention, en modell, en till möjlig beskrivning och förklaring av det vi ser? Står solen på riktigt i mitten och jorden bara snurrar runt den? Hur många personer skulle svara på frågan utan att appellera till någon shaman till sin hjälp? Om vi hade levt tusen år tidigare, då hade vi säkert trott och vetat raka motsatsen och hade inte då heller varit intelligenta nog att försvara traditionens hörsägen. Sedan jag gick i skolan lärde jag mig att solen stod i centrum och att Ptolemaios var allierade med kyrkan, påven och inkvisitionen. Jag lärde mig till och med att han var en tönt eftersom han satt jorden i mitten istället för solen. Vi skrattade säkert åt det också, hur kunde han ha missat så stort! Som sagt, mina lärare var också vanliga troende människor.